Don't worry
Jag vill finna glädjen i livet. Var finns den? Det är nåt som saknas hos mig, jag är inte hel. Det finns ett tomrum inom mig som behöver fyllas, kanske kan jag då bli lycklig. Lycka är ett svårt ord att definera, det finns så mycket som är lycka, men att vara lycklig är något annat. Jag kan känna lycka när jag är med dem jag älskar, gör saker jag älskar, gå en promenad i skogen med min hund eller bara är helt själv och njuter av friheten. Men när kan man säga att man ÄR lycklig? Hur vet man det? Jag vill känna lycka genom hela kroppen, jag vill att mina känslor ska bubbla inom mig för att jag är så lycklig. Men det är väl det alla människor strävar efter i livet, att bli lycklig. Det är bara en själv som kan finna sin egen lycka, man är sin egen lyckas smed som det heter. Jag förstår egentligen inte varför jag tänker och analyserar så mycket, jag är ju bara 20 år, har inget att oroa mig för, livet har bara börjat, men det ligger väl i min natur att analysera saker till max. Ibland till min fördel och ibland till min nackdel. Var hemma hos en utav mina bästa vänner häromdagen och jag är så glad att hon verkligen förstår mig, ser mig för den jag är, ser mina brister och hjälper mig upp igen. Kan säga till mig när jag spårar ur och också pusha mig när jag tvekar.
Varför?
Deppmode. Den här eftermiddagen/kvällen har jag hamnat i nån svacka. Tankar går på högvarv om allt och inget. Jag tror att jag tänker för mycket och på för mycket. Jag hatar när jag känner så här. Ensam, fast ändå inte. Jag har människor runt omkring mig som jag vet bryr sig och skulle göra allt och ställa upp för mig. Och det är jag tacksam för, mer än tacksam. Tårar trycker bakom mina ögonlock, men jag vill inte släppa ut dem. Vet inte varför dem ska rulla ner för mina kinder. Varför är jag inte lycklig? Jag har inget att vara olycklig för. Ibland kanske man och andra sidan inte behöver en anledning för att gråta och va nere. Bara få rensa sina känslor lite. Jag känner mig otillräcklig och dömd. Jag är trött på att folk ska döma mig för mitt utseende och inte för den jag är. Tro att jag är korkad för att jag är blond? Att det enda jag tänker på är ytlighet? Trött på att folk tror att dem kan köra med mig. Sätta sig på mig, tror att dem är bättre, trycka ner och va dryga. Har dem så dåligt självförtroende att dem måste trycka ner andra? Måste man ha en viss attityd för att inte känna sig underlägsen? Dryga människor går inte hem hos mig. Jag vill inte att människor ska spela ett spel, spela någon som dem inte är, försöka framstå på ett visst sätt. Säga saker som dem tror imponerar, fast det egentligen bara gör skada. Jag tycker inte om sidor hos mig som vissa människor får fram. Jag är inte den personen. Jag kan verkligen bita ifrån när det är nåt jag inte gillar och arg kan jag bli.
