So it comes a bitter end.
Livet. Jag är en sådan person som tror på att allt som sker "happens for a reason" och jag hoppas att jag har rätt. Jag hoppas att det kommer något gott, eller väldigt mycket bra saker ur det som hänt. För det här är nog bland det jobbigaste och smärtsammaste jag varit med om. Har aldrig känt sådan smärta och sorg i mitt hjärta. Jag vill bara ställa mig och skrika, skrika ur smärtan ur mitt hjärta. Jag vill inte tänka på fina minnen, men ändå gör jag det, även fast det bara gör ännu mera ont. Jag lyssnar på kärlekslåtar dagarna i ända, bara för att plåga mig själv ytterligare. Jag känner med varenda text, varenda låt och jag vet att jag inte är ensam i världen om att känna smärta, men man känner sig så fruktansvärt ensam och lämnad.
Det blir ett nytt skede i livet nu. Hur ska det gå? Jag vet inte hur man gör! Jag vill, jag vill inte, jag vill.. Ibland får man tydligen inte välja hur man vill att saker och ting ska bli och hur livet ska te sig. Bara att "tacka" och ta emot, acceptera och gå vidare. Men varför känns det så tungt då? Antagligen för att kärlek är det finaste, vackraste som finns och det är en gåva att känna känslor. Våga älska någon, öppna sitt hjärta och ge den personen all sin kärlek. Åh gud vad jag älskar. Jag känner så mycket i mitt hjärta, i hela min kropp. Jag är glad att vi fick den här tiden tillsammans. Det kändes som ödet när vi träffades. Som att det skulle vara Vi. Men tydligen ville livet något annat. Aldrig har jag känt så här för en annan människa. Och aldrig har jag känt mitt hjärta slå så hårt. För mig känns det som rätt människor, men fel tidpunkt i livet. Så många minnen, så många skratt och känslor.
Stora tårar har runnit ner för mina kinder och det gör de än. Jag känner verkligen sorg. En väldigt betydelsefull person har lämnat mitt liv och jag är så fruktansvärt ledsen. Vissa dagar mår jag bättre än andra, men jag tror nog att jag mår bättre än vad jag egentligen gör. För helt plötsligt brister det och mitt hjärta bara spricker mer för varje gång. Jag lyssnar om och om igen på våra låtar och det får mig till tårar.
Men en sida av mig vet att jag kommer bli så stark utav det här. Jag kommer kunna lyfta mitt huvud så högt och veta att jag klarat mig igenom det här. Gå med huvudet högt och känna sådan styrka. Men jag kommer aldrig glömma. Aldrig. Vår tid, våra minnen och vår kärlek. Dem känslorna kommer för evigt leva kvar i mitt hjärta. Somliga ljus brinner aldrig ut..
Åhh jag har varit i din situation och känner igen mig i allt du skriver vännen. Tiden läker alla sår säger folk men det hjälper en inte när man har ett öppet blödande sår att veta att det med tiden kommer att bildas en skorpa där. Mitt enda råd är att ta allt i den takt du orkar och klarar av. Gråt när du behöver, drick vin när du behöver och se till att omge dig av människor som får dig att skratta och le. Sakta men säkert kommer det att bli bättre...
Hjärtat mitt!! Du vet att du kan ringa när du vill! Jag finns här för dig om du behöver tröst, skratt eller bara sällskap. Du får komma över när du vill, bor ju bara på andra sidan gatan ju!! Du ska inte känna att du tränger dig på för det gör du verkligen inte!
Älskar dig vännen!
