storybysophie

Kan jag sluta vara en sån jävla jobbig hypokondriker? Jag blir tokig på mig själv och andra blir fullkomligt galna på mig när jag ska älta och oroa mig över småsaker eller stora saker - som går att lösa. Bara att gå och kolla upp och sen om det inte är något, så kan jag sluta nojja mig för allt. Men jag är rädd och skjuter upp saker. Inte bra. Är så glad för att mina nära och kära lyssnar på mig och också dumförklarar mig när jag nojjar för mycket och går över gränsen. Behöver höra att jag är en stor idiot som bara överdriver. Att vara och lida av att vara hypokondriker är inte kul kan jag säga. Man mår psykiskt dåligt och blir dåligt humör av ingenting och det enda som finns i ens hjärna är det den där oron som spökar om att det kan vara något farligt. Förra året var jag glad över att jag är så hypokondrisk som jag är, då jag stack mig på ett klädlarm i vänstra långfingret. Ingen bigdeal tänkte jag då, ett litet nålstick bara, har ju hänt förut. Men dagen efter när jag vaknade var mitt finger stenhårt, jättesvullet, gick inte att böja och jag skrek så fort jag nuddade det. Totte var aslugn och sa att det inte var någon fara, bara något inflammation som skulle lägga sig. Jag fick väl hålla med honom, då jag framstod som en jävla idiot som nojjade om ett nålstick i fingret. Hur farligt kunde det vara? Framåt kvällen blev det bara värre och jag hade så fruktansvärt ont och jag nojjade som bara den inuti mitt huvud. Totte fick bara stå ut med en liten del av vad som försigick i mitt huvud. Men jag ringde iallafall till Vårdguiden för att bara kolla vad det kunde vara. Skitsur kärring på andra sidan luran (dem är förövrigt alltid jättesura, fattar inte vad som är grejen) och hon frågade om det fanns nåt rött streck på fingret och neråt längs handen, för då kunde det var blodförgiftning och jag skulle behöva åka akut in till sjukhus. Men nej, varken jag eller T hittade nåt rött streck och jag blev lugn. Var nog inte så farligt iallafall. Skönt, kunde gå och lägga sig och sova och fingret skulle säkert bli bra.
Morgonen efter var fingret ännu värre och det hade börjat domna bort och min nojja blev hysterisk, så jag gick till min husläkare och det var tur kan jag lova. Han var helt förskräckt över mitt finger och sa att det var en himlans tur att jag inte väntat längre med att uppsöka läkare, då jag hade ett rött streck (!) på sidan av fingret som jag och T inte hade upptäckt. Jag höll alltså på att få blodförgiftning och inte bara i fingret, utan det höll på att sprida sig i min arm och eftersom att det var vänster arm så var det extra farligt, för det leder rakt till hjärtat.

Den gången var jag glad att jag är så hypokondrisk och nojjig som jag är, för annars hade jag kanske inte gått till läkaren så fort. Och vem vet vad som hade kunnat hända, i värsta fall amputera bort hela armen?