storybysophie

Ibland far det många tankar runt i mitt huvud. Jobbiga och bra tankar, om vartannat hela tiden. Undra varför det blir så vissa perioder i livet. Känner mig liksom inte 100 med nånting. Och då pratar jag om mitt liv. Känner mig splittrad och vilsen. Vill bara springa rakt in i en varm famn som säger att det ordnar sig, att jag inte behöver vara orolig. Har för första gången fått känna på livets hårda hörn. Livet är tufft, inte en dans på rosor direkt. Man ska orka ta sig igenom dem hårda delarna av livet, för efter regn kommer solsken. Men det är ju lättare sagt än gjort. Ibland känner jag hur tårarna bara trycker på innanför ögonen och jag vet egentligen inte varför. Tycker synd om mig själv, och tänker tillbaka på den gamla goda tiden då allt verkligen var en dans på rosor. Har egentligen ingen anledning alls att tycka synd om mig själv, det finns människor som har det betydligt värre än vad jag har det. Och jag har det faktiskt väldigt bra. Vad gnäller jag om?! Men ändå finns den där ångestladdade och sorgsna känslan djupt inom mig som ibland smyger sig på. Känner mig oerhört töntig som bara vill sätta mig ner och storböla, men det är så jag känner. Känslor går inte att styra över ibland, vilket gör mig jävligt frustrerad. Frustrerad var ordet, minst sagt.
 
Bajs på mig och mina tankar.