storybysophie

Jag vill finna glädjen i livet. Var finns den? Det är nåt som saknas hos mig, jag är inte hel. Det finns ett tomrum inom mig som behöver fyllas, kanske kan jag då bli lycklig. Lycka är ett svårt ord att definera, det finns så mycket som är lycka, men att vara lycklig är något annat. Jag kan känna lycka när jag är med dem jag älskar, gör saker jag älskar, gå en promenad i skogen med min hund eller bara är helt själv och njuter av friheten. Men när kan man säga att man ÄR lycklig? Hur vet man det? Jag vill känna lycka genom hela kroppen, jag vill att mina känslor ska bubbla inom mig för att jag är så lycklig. Men det är väl det alla människor strävar efter i livet, att bli lycklig. Det är bara en själv som kan finna sin egen lycka, man är sin egen lyckas smed som det heter. Jag förstår egentligen inte varför jag tänker och analyserar så mycket, jag är ju bara 20 år, har inget att oroa mig för, livet har bara börjat, men det ligger väl i min natur att analysera saker till max. Ibland till min fördel och ibland till min nackdel. Var hemma hos en utav mina bästa vänner häromdagen och jag är så glad att hon verkligen förstår mig, ser mig för den jag är, ser mina brister och hjälper mig upp igen. Kan säga till mig när jag spårar ur och också pusha mig när jag tvekar.

Är det bara i Sverige vi är så otrevliga och dömande mot varandra? Var nyss i mataffären och då gick en kvinna rakt in i mig när vi gick förbi varandra och blängde riktigt surt på mig, som att det var mitt fel, för att hon envisas med att bära sin korg hängandes på armen som en handväska och låter en slå mig rakt i magen. Är det hon som ska bli sur då, inte jag? Hon muttrade nåt och jag fick be om ursäkt fast det var hon som hade gått in i mig. Efter det så gick jag tillbaka till butiken där jag jobbar och vem kommer inte in efter ett tag - jo, kvinnan som gick in i mig såklart. Och när hon inser att det är mig som hon precis varit otrevlig mot som jobbar här, slår hon om och blir hur trevlig som helst. Så otroligt falskt. Hon ska småprata och jag märker hur nervös hon blev och försöker släta över vår incident på mataffären. Varför är vissa/vi såhär? Varför inte bara va trevliga mot varandra och inte bli sura över småsaker? Man mår ju inte direkt bättre själv när man e otrevlig mot andra, snarare tvärtom. Testa istället och le mot folk som du möter i din omgivning, mycket trevligare och man blir så glad när man faktiskt får ett leende tillbaka! När man är utomlands är människorna hur trevliga som helst och kan till och med börja prata med en helt spontant. Lite mer sånt vore kul att se. 

 

Livet. Jag är en sådan person som tror på att allt som sker "happens for a reason" och jag hoppas att jag har rätt. Jag hoppas att det kommer något gott, eller väldigt mycket bra saker ur det som hänt. För det här är nog bland det jobbigaste och smärtsammaste jag varit med om. Har aldrig känt sådan smärta och sorg i mitt hjärta. Jag vill bara ställa mig och skrika, skrika ur smärtan ur mitt hjärta. Jag vill inte tänka på fina minnen, men ändå gör jag det, även fast det bara gör ännu mera ont. Jag lyssnar på kärlekslåtar dagarna i ända, bara för att plåga mig själv ytterligare. Jag känner med varenda text, varenda låt och jag vet att jag inte är ensam i världen om att känna smärta, men man känner sig så fruktansvärt ensam och lämnad.

Det blir ett nytt skede i livet nu. Hur ska det gå? Jag vet inte hur man gör! Jag vill, jag vill inte, jag vill.. Ibland får man tydligen inte välja hur man vill att saker och ting ska bli och hur livet ska te sig. Bara att "tacka" och ta emot, acceptera och gå vidare. Men varför känns det så tungt då? Antagligen för att kärlek är det finaste, vackraste som finns och det är en gåva att känna känslor. Våga älska någon, öppna sitt hjärta och ge den personen all sin kärlek. Åh gud vad jag älskar. Jag känner så mycket i mitt hjärta, i hela min kropp. Jag är glad att vi fick den här tiden tillsammans. Det kändes som ödet när vi träffades. Som att det skulle vara Vi. Men tydligen ville livet något annat. Aldrig har jag känt så här för en annan människa. Och aldrig har jag känt mitt hjärta slå så hårt. För mig känns det som rätt människor, men fel tidpunkt i livet. Så många minnen, så många skratt och känslor.

Stora tårar har runnit ner för mina kinder och det gör de än. Jag känner verkligen sorg. En väldigt betydelsefull person har lämnat mitt liv och jag är så fruktansvärt ledsen. Vissa dagar mår jag bättre än andra, men jag tror nog att jag mår bättre än vad jag egentligen gör. För helt plötsligt brister det och mitt hjärta bara spricker mer för varje gång. Jag lyssnar om och om igen på våra låtar och det får mig till tårar.

Men en sida av mig vet att jag kommer bli så stark utav det här. Jag kommer kunna lyfta mitt huvud så högt och veta att jag klarat mig igenom det här. Gå med huvudet högt och känna sådan styrka. Men jag kommer aldrig glömma. Aldrig. Vår tid, våra minnen och vår kärlek. Dem känslorna kommer för evigt leva kvar i mitt hjärta. Somliga ljus brinner aldrig ut..